Rebecca

Sitter och tittar på Biggest Loser.
I love that show, lätt bästa bästa bästa - tv:programmet som sänds, speciellt när man ser vad det också är för tv:program som sänds. Plastikoperationer hit och operationer dit - som om det är lösningen. Idag får man se hur det har gått för alla som deltagit i de tidigare säsongerna [final tomorrow].
Det får mig att inse... min dröm är verkligen att få arbeta med överviktiga barn och få dom att ändra sin livsstil. Lära dem om träning, hälsa och en aktiv livsstil. Vilken dröm. Vilken känsla. Jag har funnit ett nytt mål. En dag... en dag... en dag... en dag ska det bli verklighet!

Har ni något jobb ni känner verkligen är rätt för er?

Jag må vara äckligt trött på skolan just nu.
Jag må vara äckligt trött på skolans oförmåga att planera, på deras förhållningssätt, på de extra kostnaderna som vi ständigt tvingas på för att "visa upp mat" i skolan och på labrationerna.
Jag må vara trött på att läsa inrelevanta saker.
Jag må vara trött på lärare som inte gillar sitt jobb.
Jag må vara trött på att behöva ta första steget.
Jag må vara trött på att aldrig ha fritid.
Jag må vara trött på uppläggen.
Jag må vara trött på att ingen lyssnar.
Jag har upp över öronen med plugg, jag känner en inre stress som håller på att ta kål på mig, jag vill bara att skolan ska ta slut men jag inser att jag har 100 uppgifter kvar.
Jag kommer börja jobba allt mer och mer och i början av juni är jag uppe i heltid, jag inser att jag måste hitta ett sätt att kombinera skola och jobb + livet och pluggandet.
Jag inser att hela sommaren kommer att spenderas innomhus.
Jag inser att jag inte kommer åka hem på länge länge länge.
Jag inser att kemin kommer att hänga mig i hälen i augusti.
Jag inser att hur mycket jag än förtränger det så kommer inte de resterande två tentorna och de resterande typ 5-6-7-8 [??] arbetena som är kvar att försvinna.
MEN JAG ÄR ÄNDÅ SÅ GLAD NU Om jag bara kunde bli av med skolan nu nu nu så hade allt varit awsome. Jag älskar min lägenhet. Jag älskar Göteborg och jag älskar att mitt liv nu är här. Men jag saknar min bäbis, jag saknar min familj, jag saknar mina vänner, jag saknar lund. Men jag älskar livet ändå

Lovely

VARFÖR är det alltid soliga helgdagar som längtan efter familjen är extra stor? It sucks. Idag vill jag helt av allt vara i skåne med familjen, äta god stor frukost på altanen iform av nybakat surdegsbröd och dricka mänger med kaffe, steka i solen och sedan hänga i stadsparken med vännerna hela dagen och avsluta med antingen party eller mysig middag med familjen. Suuuuuck. Vissa dagar är bara extra hårda - även om jag ur en synvinkel tycker det är så underbart att vara tillbaka hemma i Göteborg igen efter en vecka i skåne. Men det är de "små" detaljerna som gör allt. Nä, nu ska jag äta frukost, ta en promenad [blir inget gym idag heller.. vad är det med mig?!] och sedan duscha äta lunch innan jag sticker till jobb.

Idag är det 2 år sedan jag tog körkort!
Två år!
var har dessa två åren tagit vägen?
Detta betyder också att prövotiden är ute... inte för att jag tänk så mycket på dem, men ändå.
Under dessa två år har jag lyckats kvadda mammas alldeles nya peugote och dessutom krocka, eller ja, bli påkörd rejält bakifrån. Men vet ni... att ha bil är helt jävla underbart och jag saknar min [ja mamma, min] lilla blå älskling där hemma i skåne, men desto skööönare är det när man kommer hem och kan köra var man vill.
NÄSTA STEG: Motercykelkörkort. En dag, en dag ska jag!

lite bilder från när jag hade tagit körkort.

Sushifat delux.

fick present också... Thomas Sabo-halsband med två berlocker.

Kärlek.

Inatt hade jag en härlig dröm. Jag drömde att jag fick besök av min älskade vän Sarah som jag inte träffat sedan i somras. När jag vaknade upp belv jag besviken, det var bara en dröm. SUCK!

Jag saknar USA.
Jag saknar värmen.
Jag saknar Sarah.
Jag saknar skånevännerna.
Jag saknar familjen.
Jag saknar bäbis.

Men samtalet är ringt.
SKÖNT.
Jag har fått paket.
Lycka.
Kvällen blir mys.
SKÖNT.
Jag funderar på att ta helg nu.
FÖRTJÄNAR JAG.
Jag uppskattar Göte-vännerna väldigt mycket.
DET ÄR FIN-FINA PERSONER jag har träffat här [♥]

Vissa dagar är jag glad att jag inte bor i den övre delen av Turning Torso.

Jag är tillbaka hemma i lägenheten igen...
Tillbaka i Göteborg.
Minst sagt motvilligt även om det känns bättre nu än när jag var hemma, det gör det alltid, det känns alltid bättre när man väl är framme, men idag skrek verkligen varje ben i hela kroppen "åk inte tillbaka, stanna kvar här hemma hos familjen". Känns en aning segt att vara tillbaka här... Jag antar att ni, om ni inte redan gjort det, listat ut att jag inte är en person som hanterar stress bra. Precis så är det, en viss del kan jag såklart hantera, när det är en kortare period, men när det som i dagsläget inte finns något slut [jo möjligen 2 juni] så fungerar det inte längre. Då stänger jag av, bryter ihop och blir likgiltig. Jag är en person som antingen inte har något planerat eller så är varje sekund av dagens dygn planerade ut i minsta detalj för att få dagens timmar att gå ihop med alla aktiviteter, alla måsten och alla krav. Det är så det är nu och det skapar panik och ångest och jag blir likgiltig, liten och vill bara ligga hemma i sängen hos mamma och pappa och ha dem nära. Helgen har verkligen varit fullt ös, men roligt rullt ös, inga direkta måsten utan bara njutning [♥] och jag önskar verkligen att det kunde fått fortsätta.

Jag har skrivit, suddat ut, skrivit, suddat ut... jag vet inte vad jag vill ha fram, jag vill bara skriva av mig. Lätta på hjärtat för allt är verkligen inte guld och gröna skogar nu. Men jag ska göra det bästa av det. Kvällen spenderas framför tv:n med té, hembakat surdegsbröd med smör och rån. Kolla repriser och gör inget speciellt.... ska försöka lägga mig kring 21.00 ikväll och jag ska sätta klockan senare än vanligt, kanske kan jag få sovmorgon ända till fem, eller nästan fem iallafall, om jag förbereder så mycket som möjligt idag. Jag ska se positivt på jobbdagen, för så hemskt är det inte, väll? Nä, det är det inte, men det är fortfarande bara tredje jobbdagen där så det är inte konsigt att nervositeten finns. Jag vet inte, men jag är rädd för att tiden ska gå segt, att dagen ska bli oändlig och att tröttheten ska hinna ikapp, inget konsigt med så tidiga mornar egentligen, men jag är ändå RÄDD. Sedan så är jag orolig eftersom jag är rädd att jag inte få ihop de timmarna som jag måste få ihop enligt kontraktet... hur blir det då?
Nä, nu peppar vi på, det är en jobbdag, det är inte hela världen (tisdagen är fortfarande oklar) det kommer gå fint.
Nedgångar och uppgångar kommer alltid att komma och nu ska vi vända detta. ja, jag har kaosmycket, men även om jag gräver ner mig så blir det inte mindre. STRUKTUR.
Jobb imorgon... Inte glömma att ringa säljare & butik inför fredagen.
Oklar tisdag, jobb/plugg... även om det är motigit är det bara att sätta igång. Blir det inte jobb så ska jag läsa PPT:arna från föreläsningarna samt skriva anteckningar på endel iallafall. Sedan blir det att fixa inför torsdagens redovisning/lektionsdag/labbdag.
Onsdag.. Fixa inför labben, handla, skriva klart.... en riktig pluggdag.
Torsdag... labb. bara att bita ihop, det kommer gå bra.
Fredag... Jobb, nervös? JA! men det kommer gå bra. jag menar, det är ett kex, hur svårt ska de vara.
Nä nu ska jag sluta svamla... Det kommer lösa sig.
Visst?

För ett år sen, ja med någon dags diff så kom jag hem från Usa. Resan gick inte som planerat men guuuuud vad kul jag hade på fritiden. Jag älskar landet, något otroligt. Jag vill tillbaka, all shopping, all mat, alla upplevelser, glassen, kaffet, vänner, ja allt. Jag saknar det. Jag vill vara där nu, jag vill känna känslan i kroppen av att stiga av planet efter en lång flygresa (som jag hatar mer än allt annat) känna pirret, lyckan, glädjen av att veta att NU är man framme.
Det låter kanske fjantigt, men min kärlek till Usa/NewYork är otroligt stor och bara det att när jag för första gången reste heeeelt själv, så gick resan DIT, det har stärkt mig något otroligt. Jag älskar NewYork.

I miss my baby♥
Men på fredag får jag träffa min lilla pojke igen, eller sådär liten är han ju inte längre, men ändå♥

Den senaste månaden.... ja, den har varit otroligt otroligt påfrestande. Inte bara negativt - inte alls, men jag har helt ärligt inte haft en en stund för mig själv, som bara är min. I mitten av oktober började det egentligen... Påfrestande boende och varje helg jag var hemma var det en miljon människor som jag skulle träffa, jag skulle jobba, packa hop hela mitt rum och dessutom hinna plugga. Detta fortsatte även in i november. Första helgen i november åkte jag hem för att paniikplugga till ett prov och dessutom packa färdigt allt. Skrev tentan när jag kom tillbaka och börjde packa ner allt mitt boende här i Göteborg. Den 12 november skedde flytten - kasodag. Spårvagnarna gick inte som de skulle och jag kunde inte ta mig till mäklaren och sedan hade inte han som ägde lägenheten innan mig inte flyttat ut som han skulle, hon jag bodde hos var jättesur och ja, allt var fel... Den helgen var det renovering delux mellan nio på morgonen (klockan ringde sju) och 23.00 på kvällen, dåligt med sömn, bara snabbmat osv. Det var stress, stress, stress för att få klart allt undert helgen och det var MYCKET renovering som väntade... Förutom att dra ner tapeter, underarbeta, måla, sätta fondvägg, tömma släp, packa upp, skura golv osv. så var det hela köket som skulle krubbas eftersom det var en svinstia utan dess like. Kul liksom - nä det var jobbigt. Sedan blev det vardag igen och den mest krävande kemikursen drog igång. Skitjobbigt, långa dagar, avancerade föreläsningar osv. På lördagen kom pappa upp och det var ännu en helg av reovering som väntade. Vardagen fortsatte sedan med ännu mer kemi och dessutom tentavecka. Kaos, stress, paniik och en massa massa känslor. Efter tentan direkt kom Malin och vi har haft en effektiv helg med Liseberg, militären och massa massa annat. Förutom detta har jag försökt få in träning, fixande med lägenheten, träffa vänner och dessutom bor jag i ett stoooort renoveringskaos med byggarbetare här alla dygnets vakna timmar som springer in och ut i lägenheten. Som grädde på moset - dålig sömn. Ja, jag behöver inte berätta vad som sker va? Det känns som om jag inte pallat med. Efter att ha sovit någon ensaka timme inatt slääääpade jag mig till skolan för BioKemi-föreläsningen. Klockan 11 ringer en elinspektör typ och berättar att min el är av. Kul, efter en massa samtal från både mig och mamma till Göteborgs El så slutar de med att jag paniiikåkte hem och nu är elen just tillbaka igen. Men jag kände verkligen att jag inte orkade med, att jag nådde en gräns och blev som förlamad/helt stel, tårarna trängdes bakom ögonen och allt kändes verkligen skit. Det har blivit för mycket, jag har ingen egentid känns det som. Jag är så trött, både mentalt och fysiskt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är en jättefin dag här i Göteborg, kallt, men sol och jag hade tänkt ta mig en promenix bort till gymmet för en varm dusch. Men jag orkar inte, jag sitter som förstelnad i soffan, äter lunch ifrom av tork och lyssnar på julmusik. Jag halvsover och känner att jag har nått en gräns som jag inte kan passera. De senaste veckorna har varit för intensiva och i kombination med att leva i en byggarbetsplats, skola, vänner, renovering osv. har helt enkelt blivit för mycket. Jag har nått min bristningsgräns och jag gillar det INTE.