Acceptans

Jag fick en fråga jag bara känner att jag måste försöka ge ett vettigt svar på - då jag vet hur fruktansvärt jobbigt och energikrävande det är att vara i den situationen.
 
Rebecka! Hoppas du har en härlig helg. Blir alltid så avundsjuk på ditt liv och dess möjlighet att få träna så mycket och så varierat. Du verkar ha hittat en så naturlig balans i hur du lever med din träning. Gick det smidigt för dig? Jag tycker själv det är så svårt att ställa om från att träna "ätstört" till att träna för att det är underbart. Och det är så energikrävande att behöva motivera för andra (och sig själv) varför träningen är så viktig, även för oss som varit sjuka och tränat av fel anledningar. Människor måste ju få en andra chans, i mina ögon, men just med träning är det svårt. Ja, inte för att jag har rätt att kräva någonting av dig, men ett inlägg med dina tankar om saken hade varit väldigt spännande.

Kram och tack för en fin blogg!
Katarina
 

Att få träningen accepterad när man varit i osunda banor är allt annan än lätt. Det ifrågasätts hit och dit och åsikterna från andra är många. I grund och botten är det bara ett tecken på att dom bryr sig, men det är otroligt jobbigt och ibland kanske oron går för långt. Ibland måste man våga släppa på spärrarna, även som anhörig (under förutsättning att man såklart kommit ur sjukdomen). Träning har alltid varit en stor del av mitt liv, innan var det dansen och nu är det gymmet. När jag fick sluta dansa i 14-årsåldern var det något av det hemskaste jag varit med om. Det var fruktansvärt. Dansen hade länge varit en del av mig och mitt liv och jag bodde istortsätt på dansskolan. Helt plötsligt var det borta. Den tryggheten fanns inte längre där. Den glädjen försvann.
 
Jag tränade inget på 4 år. I samband med att SATS öppnade ett nytt träningscenter i januari 2009, på Entré i Malmö var jag och min vän där på invigningen. Det var första gången jag rörde på mig sedan mitt träningförbud. Den känslan var bland det bästa jag upplevt. Sådana endorfiner. I samband med detta fick jag äntligen börja träna lite lungt igen. Men jag är och har alltid varit en "allt eller inget"-person. "Balans" finns inte i min värld. Bestämmer jag mig för något går jag in för det till 100 %. I början var mig träning grymt enformig, under lång tid faktiskt. Men jag nådde en punkt, i samband med NYC då jag verkligen ville förändra mitt liv. Det var första gången jag ville och vågade satsa 100 % och det var också då jag lyckades. Man kan gå i en bubbla och tro att man vill förändra sin situation - men det är inte förren man verkligen, innerst inne vill lyckas och är beredd att möta kampen, som man faktiskt kommer att göra det.
 
Jag tror jag har haft tur. Mina föräldrar vet hur otroligt viktig träningen är för mig och dom har alltid gjort sitt bästa för att det är dit jag ska komma och för att det är det jag ska kunna göra. Visst var det mycket kontroll från deras sida i starten (inte så konstigt), men jag var fortfarande väldigt tunn i kroppen när jag fick börja besöka gymmet. Tanken var att jag skulle gå på Yoga och Pilates och de lugnare träningsformerna - men alla som känner mig vet ju hur hispig och hyper jag är, det gick alltså inte sådär jättebra. Jag kan inte slappna av i kroppen på det sättet (just därför som jag jobbar så hårt med att få in det i min träningsrutin nu). Jag tror dom insåg ganska tidigt hur mycket positivt träningen gör för mig och sålänge jag inte gick ner i vikt var det okej.
 
Jag har under lång tid tränat väldigt mycket, min familj och mina vänner vet att det är en otroligt viktig del av min vardag. Jag lyckades, trots min träningsmängd ta mig upp en bra bit i vikt, ta mig förbi den kritiska normalvikts-gränsen och dessutom få marginal till den. Jag ändrade mitt tankesätt och insåg att det är en stark kropp jag vill ha. En kropp som orkar den träningsmängd jag vill ge den och som har energi genom passen. Pga. mitt jobb har det blivit väldigt natutrligt att jag testat många olika träningsformer och jag har insett att variation är det bästa för att stärka hela kroppen. Det tog lång tid innan jag lyckades började med detta, men idag blandar jag Crossfit, Yoga, Styrketräning, TRX, Core-pass, Kondition, Body Balance, Kettlebells, Funktionell träning, löparintervaller (tabatha) och Body Control i en härlig blandning, allt för att ge hela kroppen variation. Det enda jag saknar nu är långdistanslöpningen men den kommer förhoppningsvis.
 
Jag är otroligt lycklig över att jag idag inte måste försvara min träning och över att den accepteras. Det är en stor del av mig och så vill jag att det ska fortsätta att vara.
Mitt råd till dig är; Ge det tid. Det TAR tid. Men det är värt det. 

Ätstörning.

Ibland när jag tänker för mycket, så känns det som om jag ska börja gråta... VARFÖR? Jo, för jag inser hur jävligt nära jag var att förstöra mitt liv helt och hållet. Jag inser hur jävla blind jag var och jag inser att om inte jag hade haft världens bästa familj och vänner runt omkring mig så hade min framtid kunnat sluta så otroligt annerlunda. Visst, de har inte gjort allt rätt under min problemtid →Men vem kan förvänta sig det? Vem kan förvänta sig att personer som aldrig varit i situationen ska kunna hantera allting korrekt. Speciellt när inte ens sjukvården kan det!


Det är egentligen först det senaste året-halvåret som jag verkligen har tagit upp mitt liv igen. Den första tiden efter att jag började må bra handlade mycket för mig om att reparera alla relationer och alla underbara stunder hemma, men sedan min usa-resa i vintras - lite innan egentligen, så har jag istället börjat värdesätta alla runt omkring mig, som trots att jag under så många år var både osocial och tråkigt - ändå alltid funnits kvar. Och sanningen är den att jag i dagsläget har helt underbara relationer med de vännerna som betyder mest för mig, det är dessutom vänner som jag stöttat och alltid funnits där för mig - även när jag var en stängd bok som sprang på sjukhuset 24/7. Ibland slår det mig hur livet skulle kunnat vara, hur livet skulle kunnat sluta - men sedan tänker jag på hur jävla underbart livet faktiskt är just nu. Jag är otroligt besviken på den hjälpen jag fick som sjuk, men hade det inte varit för att jag hade världens bästa föräldrar att spy all galla över och för att jag ahde underbara vänner att kontakta, så vet jag inte var jag hade varit idag.

I dagsläget mår jag så jävla bra...
Jag gillar mitt jobb (eller ex.jobb? vem vet vad framtiden har för sig.... spännande, läskigt, häftigt, yes thats what it is!), jag har nära relationer till vännerna som jag älskar. En dålig dag för någon av parterna förstör inget, jag tränar, springer och utvecklas har har ett klart mål framförallt med löpningen som jag ska se till att nå, jag ha grill-/chill-/festkvällar med nära, dricker vin (lite för mycket ibland) och har sjukt kul och har inte det minsta ångest för att jag ligger bakis hela morgondagen. Jag träffar nya människor, reser - både själv och med familjen och upplever saker jag aldrig trodde jag skulle göra, jag vågar ta steget ut i det okännda, jag vågar testa på nya saker, jag kan (bättre iallafall) säga nej när det krävs och jag har lärt mig att inte bara ta emot skit. Jag vågar säga till och tiger inte alltid för att jag vill undvika att såra någon. Jag har utvecklas, jag har pluggat, jag kan säga stopp och jag kan spontangöra saker utan att världen rasar ihop. Jag kan ta "nederlag&problem" betydligt bättre, jag kan spendera kvällen på en brygga tillsammans med vänner, godis, kakor, frukt och mat för 100 gången i rad utan att bli uttråkad... Ja, det finns så mycket underbart i mitt liv just nu. Jag älskar allt vad det har att erbjuda. Jag kan ta dagen som den kommer (även om jag väldigt ofta har dagarna planerade ut i minsta detalj för att hinna med allt jag vill göra! Haha, det är inte alltid lätt att bolla heltidsjobb&fritid). Jag kan spendera dagarna med familjen, älska tiden och sedan åka hem till vänner på kvällen - fullt ös medvetslös helt enkelt, något jag aldrig hade pallat för ett par år sedan! Framstegen är många & jag njuter till fulla drag av varje sekund av livet.

ALDRIG MER tänker jag känna ångest inför resor, aldrig mer tänker jag tacka nej till fester och grillfester, middagar och annat för att jag "inte vågar", aldrig mer tänker jag förstöra mitt liv. Jag tänker leva fullt ut, precis som jag har gjort den senaste tiden. Det är skillnad mellan att vara FRISK och vara FRISK och fått livet tillbaka. Den första tiden var jag "bara" FRISK, men den senaste tiden har jag dessutom fått mitt liv tillbaka and I love it.


Oj, nu blev det ett långt inlägg...
Congrats. om ni orkade läsa...
Sorry annars, jag förstår det för jag orkar inte ens läsa igenom det igen.
Haha..

Ångestattack

Ikväll drabbades jag av ångest - ni vet riktig ångest och inte bara småoroligt för första gången på månader och månader... Kan inte ens minnas sist det hände, men idag blev det bara för mycket. Allt pga. en minimal meny bestående av hamburgare, pasta och spearribs i samband med ett par drinkar och cider. Men men, det löste sig, det gäller att utmana i dessa lägen och inte ge sig - jag har lugnat ner mig nu, men det var jobbigt. Det skulle jag ljuga om jag sa att det inte var... Ännu jobbigare eftersom jag inte alls var beredd på det, det var så längesedan, det var så främmande.

MEN DET GÄLLER ATT GÅ VIDARE NU!

Addicted

Tröttheten har verkligen varit en faktor som varit med mig hela dagen. Jag vet inte om det beror på dålig sömn eller vad - men såhär trött var det längesedan jag kände mig en hel dag. Jag är glad att jag tog beslutet att inte sticka och träna denna eftermiddag - för det hade ändå inte blivit något vettigt gjort och jag hade blivit sur och irriterad. Istället så kommer eftermiddagen att spenderas med en bok och ett (eller flera) glas pepsi och sedan blir det matlagning med daddy och ikväll ska jag komma isäng illa kvikt så jag är piggare imorgon! Frontningen idag gick iallafall finnemang och människorna jag jobbat med dessa dagar är verkligen underbara! Synd att en av dem slutar om typ 3 veckor - men, men... Det är så det är när man börjar på ett nytt ställe innan sommaren. Han har iallafall funnits där nu när jag har skullat/ska lära upp mig och inte riktigt kan alla rutiner än! DET är jag glad och tacksam för iallafall! Detta innebär också att det i augusti kommer två nya arbetskamrater och jag är inte längre "den nya"^^haha, nicebajs...

Dagen har skiftat mellan kroppsångest och allmänt inte-må-bra-ångest och stunder då jag intalat mig att det är skit att känna så och jag för en stund har intalat mig själv att allt är bra. Så har dagens tankar och humör skiftat kan man väl säga. Det är som bara för att jag verkligen "kom ut" och sa hur bra jag mådde - så är det som om tankarna måste förstöra för det, bara för att liksom, och för att låta mig påminnas om att det inte ska vara lätt att lämna denna skiten bakom sig. Detta har jag också intalat mig själv och intalar man sig det riktigt starkt - så ändras humöret och tankarna för en stund och man inser hur löjligt det är. Sedan kan allt komma tillbaka igen och man känner sig värdelös - det är ett katt&råttaspel livet och sjukdomen spelar med varandra och det gäller att vara den vinnande parten! Något annat alternativ finns inte helt enkelt. Jag tänker därför inte gräva ner mig bara för att jag har haft två mindre bra dagar sätt ur måendets synvinkel nu - utan istället är det bara att försöka leva som vanligt och inse att livet inte är en dans på rosor! Man kommer alltid att ha ups and downs - thats fact, så det är lika bra att börja acceptera det och inte gräva ner sig för att man inte alltid mår toppen - för vem gör väl det? Med ätstörning i bagaget eller inte... ingen är perfekt!

Känner ni igen er?

Pluffsig?!

Idag har jag haft känslor jag inte har haft på mycket länge... Känslor av pluffsig och uppsvälldhet. Jag vet inte om det är det faktum att jag bar höga jeans istället för shorts eller leggings eler det faktum att vägning ska utföras denna vecka med något av päronen mina - men något har det iallafall varit och känslan har sutttit i sedan jag vaknade denna morgonen. Kändes konstigt att uppleva det så "starkt" och det var/är inte speciellt trevligt alls. Jag är så troligt lycklig att det är så pass sällan denna känslan kommer nuförtiden... med andra ord har det varit en psykiskt ansträngande dag, även om det inte har varit det centrala. För det är något jag tror är viktigt att lära sig - att bara för att man har en "dålig kroppsdag" så får det inte blir det centrala i vardagen (just nu kan jag ju säga att det centrala är att jag är helt gråtfärdig för att jag tappade min nya mobil i kullerstenen och den fick repor - jag är VÄLIGT känslig när det gäller sådant). Iallafall har jag tagit beslutet om att vägningen blir tidigast imorgon för efter denna dagen är det inte det smartaste att ta en vikt - utan istället ska jag gå emot allt, köpa hem B&J och sätta mig med boken Miles to go, iPoden i öronen och njuta av allt vad livet har att innebära.


Old pic - B&J - Miles to go

Att leva och kämpa handlar inte om att aldrig falla - utan att resa sig upp när man gör det!

På besök

Mamma är iväg idag och pappa skulle därför handla maten - ganska lätt att gissa vad han skulle köpa eftersom det i stort sätt alltid är samma - pasta, grädde, bacon + tillbehör.
Dagen middag blev därför en pastaröra bestående av stekt kyckling, bacontärningar, cream bonjour, matlagningsgrädde, ruccula, coctailtomater som han sedan rörde i fullkornsspagetti i. En riktig utmanarmiddag kan jag meddela, det var ganska jobbigt - men genom att prata om en massa kul undertiden så gick det okej nu är ångesten däremot på besök kan jag meddela... Känns mindre kul - med tanke på morgondagen och jag vill verkligen vara fri från alla dessa tankar då. Så jag ska göra det bästa för att alla tankar ska försvinna denna kväll och att morgondagen ska bli super!

Jag vill så gärna bevisa att allt är bra - därför tar jag mig ibland vatten över huvudet och äter ÄNNU mer bara för att bevisa för andra att jag kan - det är ofta detta som bidrar till ångesten och uppsvullenhetskänslan - delvis även så idag... Jag är så trött på att alltis känna att jag har något att "bevisa", det är DEN känslan jag hatar, det är DET som gör att det är så jobbigt att vara hemma....

NÅGON SOM KÄNNER IGEN SIG?

When life is dark

Denna dagen ser verkligen grå ut hos mig. Jag sitter här illamående med skyhög ångest och det känns som om jag nyss har ätit en hel ko och en liter olivolja... Mår inget bra med andra ord - det var längesedan det känndes SÅHÄR mycket och ångesten stannade kvar SÅ PASS LÄNGE! Just nu är det inte många ljusglimtar jag kan hitta i vardagen min - inget jag finner värt att kämpa för iallafall. Helst av allt så önskar jag att klockan blev natt NU medebums så jag kunde gå och lägga mig och vakna upp till en dag med solsken imorgon - både ute och inne.. Dock vet jag att så inte är fallet och ag vet att jag har ett par timmar att kämpa mig igenom innan sängen väntar!

Hoppas ni mår så mycket bättre idag!
Kramar♥

Ångest

Idag säger jag bara - ångest - ångest - helvetesjävlaskitdag

Ångest

Idag är ångesten skyhög rent ut sagt. Dagen har varit sjukt jobbig på alla plan och nu sitter jag här med ett glas pepsi, musik på högsta volym och i mjukiskläder och försöker lugna ner mig och mina känslor först och främst. Efter frisörbresöket som tog typ 3 timmar lyckades jag i mig lite lunch på stan. Mammi och mormor var så hungriga och trots att jag inte alls var hungrig så hade jag inget val. Rågbröd med kalkon och cream cheese samt grönaker och cola på Waynes intogs innan vi gick en liten runda i stan (skulle köpa kjolen jag la upp här på bloggen för någon dag sedan - men såklart var min storlek slut så mormor ska köpa den senare) och sedan åkte mammi och jag och handlade lite.

När vi kom hem hade brosan och hans flikvänn kommit så nu har jag stått och snackat med dem ett tag - ganska trevligt faktiskt och kommande kväll blir en lugn en. Nu ska jag återgå till bloggar och min pepsi och försöka lugna ner ångesten som gräver i kroppen. En riktigt usel dag ur det perspektivet vill jag lova. Fy vad hemskt! Jag hatar ångest och helst av alt hade jag bara velat lägga mig i sängen och vakna upp i morgon och må bra - men så går det inte att göra utan istället är det bara att bita ihop och försöka ta sig igenom dagen!


Questions?!

Oron, rädslan & nervositeten inför framtiden spinner i kroppen...
I'm going nuts!

Ska jag gråta?
- ska jag inte?
Ska jag springa ifrån det?
- nej det går inte...
Ska jag ignorera känslan?
- Hur gör jag de?
Hur vet jag om jag vågar?
- det vet jag inte....

Så många frågor - men inget svar!

LIVRÄDD!

Godkväll på er!
Denna dagen har verkligen varit omtumlande vill jag lova. Det började med frukost framför tre avsnitt av Hannah Montana kring 10-tiden i förmiddags och efter det drog jag in och tränade ett härligt pass. Jag hade kunnat stanna där mycket längre - men det kom poliser till McDonaldes där jag hade parkerat så jag hade inte riktigt ro i kroppen att stanna kvar utan istället åkte jag hem där jag mötte mamma som var påväg till Nova för lite shopping. Jag bestämde mig för att följa med och slängde i mig lite gröt och sminkade mig - men därefter brast något.

Vi började diskutera mat och min kosthållning och allt bara kom. Det började känna som ett bråk eller ovännskap som brukar uppkomma när man inte riktigt förstår varandra - men istället för att sluta som det brukar göra när man skijls åt, så tog det aldrig slut, hur mycket jag än försökt gå och gömma mig. Det hela slutade med att tårarna försade ner för kinderna på både mig och mamma och jag satt som förstenad i trappan. Tårarna rann och rann  på både mig och mamma konstant under två timmar  och vi försökte vi få den andra till att fatta hur vi kände (även om jag mest satt tyst då jag INTE vill dela med mig av hur jag känner - jag kan inte öppna mig, jag kan inte del amed mig av mina tankar!) . Det hela slutade iallafall med att jag efter mycket om och men, gick med på att försöka ändra mina matvanor och ge kroppen den näring den behöver. Det var inte lätt och jag är LIVRÄDD rent ut sagt, men vi ska försöka hjälpas åt. Dock är jag så rädd att jag inte ska klara det, jag är rädd för att det kommer att vara förgäves då jag personligen tyvärr inte tror att det går att bli fri helt från ätstörningar och isåfall har jag bara satt mig i en annan situation som jag hatar. Som det är nu kan jag ändå acceptera att ha det även om det inte är friskt helt. Det är inte bra åt något av hållen, men jag kan iallafall göra lite småsaker utan att bryta ihop och jag är inte såååå missnöjd med mig själv, iallafall är jag missnöjd på ett acceptabelt sätt - jag är rädd att allt det ska brytas och jag istället ska bli missnöjd och att allt ska kännas skit helt och hållet.

Vi försökte iallafall bestämma lite förslag på frukostar, luncher och mellanmål för att ge kroppen vad den behöver, av både protein, kolhydrater och FETT - vilket är skiiiiitsvårt! Jag är totalt livrädd inför situationen som väntar - jag är livrädd för vad jag har framför mig, jag är LIVRÄDD för livet just nu!

Ialafall ville jag bara stänga in mig på rummet när vi hade pratat klart, spela musik på högsta volym och bara försvinna bort - men mamma tvingade med mig till Entré där vi strosade runt i affärer och tog en fika. En "Juice/Smoothie" med äpple, jordgubbar, ananas och mynta blev det för min del och efteråt åkte vi ner till affären och försökte hitta något att ha till midag denna kväll. Det var inte det lättaste men det slutade med en röra av skinka och en massa grönsaker med sweet chili-sås och till det potatisgratäng...

Men somsagt, dagen har varit omtumlande och jag är så nervös och fullkomligt livrädd inför vad som väntar nu!

Ångestperiod

Jag är inne i en period just nu då jag har sådan extrem ångest konstant. Jag hade en liknande period i höstas och just då är allt verkligen kolsvart. Jag ser inget riktigt ljus utan mitt mående påverkar allt. Jag tror det märks här i bloggen också - jag har liksom tappat all lust och glädje med att blogga eller skriva över huvud taget. Mängden bilder blir allt mindre och jag hittar inget kul eller spännande alls att skriva om. Jag finner ingen glädje alls i det. Ibland kan det vara skönt att bara skriva av sig lite - men mestadels känns det bara för trist tråkigt och allmänt omotiverande. Jag finner ingen glädje eller lycka alls i livet just nu. Jag lovar att bättra på mig såfor jag mår bättre igen och denna ständiga ångest har minskat - men tills dess hoppas jag ni har överseende med sporaliska, ointressantare inlägg!


Ångest

Nu återfann ångesten sig hos mig igen - allt för att pappa ska ha så sjuttsingens mycket marinad på köttet när han grillar, dessutom i flera, flera lager och sedan servera det i skitstora bitar.

Jag vill inte ha en lördagskväll bestående av ångest =(

"Ångra aldrig!"

Jag dras åt två håll - två röster varav den ena vill ge mig en massa massa ångest för allt jag åt igår medan en andra rösten säger att jag ska lyssna på det som "Blondinbella" så effektivt har sagt (nu hittar jag inte citatet såklart, men ungefär i stil med) att hon har lovat sig själv att aldrig ha ångest för det hon äter eller för hon ser ut. Hon har lovat sig själv att inte ångra det goda här i livet och jag tycker det är så jädrans bra sagt! Jag vill också kunna lyssna till det, men sammtidigt så finns ångesten där. Jag dras åt båda håll. Ångesten kommer och då intalar jag mig själv vad Isabella har sagt och verkligen försöker printa in det i huvudet. Det går en liten stund, men sedan kommer tankarna igen - och såhär fortsätter det! Jävlans (ursäkta!) att det ska vara så svårt, men om jag tillräkligt många gånger försöker få in det i huvudet, vist måste det gå till slut?!

Jag ska fortsätta att kämpa för att få en så bra dag som möjligt!
Jag ska klara det!
Jag ska inte ha ångest för det jag äter  - det är en del av vardagen.
Jag ska unna mig livets goda!

Not good, not good at all!


God morgon!

Antar att det bara är jag som är uppe nu, men jag har verkligen haft en skitnatt rent ut sagt. Det hela började med att jag igår skulle vara duktig och äta "mer än jag behövde" eftersom jag faktiskt SKA upp i vikt. Detta resulterade i sjuk ångest innan sänggående. I kombination med en massa tankar kring allt och inget och extrem blåst och regn utanför fönstret och en ilande kyla så kunde jag sedan inte somna vilket gjorde att jag hade "ännu" mer tid för att tänka en massa massa skit vilket jag tog nytta av vill jag lova. Ikke good, ikke good, Jag har med andra ord inte sovit mycket inatt och just nu känner jag mig bara allmänt gnällig och usel. Jag hoppas detta vänder, för jag orkar och vill inte ha ännu en kass dag!

Hur är allt med er idag?

Skitdag

Ja, en j****a skitdag är vad det är idag. Ångesten är skyhög och humöret dalar konstant. Vi har folk och jag vill verkligen inte vara social på något sätt. Jag vill inte träffa folk och jag vill inte vara glad - för det är jag inte. Allt jag vill är att gå oh lägga mig i sängen och bara gråta. Middagen kommer att bli sviiinjobbig och ångesten är skyhög även där.
Snälla, låt det bli sängdags!

Motivation och rädsla!

Slogs nyss av en känsla, eller en rädsla för att aldrig bli frisk och samtidigt fick jag en enorm motivation och vilja. JAG VILL BLI FRISK (även om jag har svårt att tyvärr acceptera allt vad det innebär!). Så nu har jag gjort mig en mumsig (och starkare) chai med massa skum på toppen som jag avnjutit!
MUMS♥

Ångest & nedstämdhet

Hejsan, eller God kväll rättare sagt!
Nu är jag hemkommen efter en intensiv dag och har nyss ätit middag. Pannbiffar med (hemmagjort)potatismos, bönsallad och ketchup. Gott, men ganska jobbigt, speciellt eftersom jag var mätt efter halva tiden. Men mamma lyckades klämma i sig två biffar och det gjorde jag med, även om det gick tröjt på slutet. Jag vet inte om ni har märkt det - men den senaste tiden har jag inte mått på topp. Jag kan inte riktigt förklara VAD det är, utan det är bara den allmänna situationen som gör mig deppig just nu. Jag känner verkligen hur jobbigt det är att behöva gå upp i vikt lite till och jag känner att det påverkar mig en massa. Jag känner liksom en rädsla, för vad det än är jag äter egentligen... Allt är liksom jobbigt och motigt och jag måste verkligen peppa mig själv till tusan vid varje måltid. I samband med detta så tog mamma idag upp det hon och en dietist hade pratat om och hon påpekade även att hon tyckte vi stod still i vår/min situation nu. Detta gjorde det ännu jobbigare, just eftersom det är så påfrestande på alla fronter just nu. Jag kan inte njuta och jag kan inte känna någon glädje alls i samband med måltider. Iallafall, efter mammas och mitt lilla snack i bilen så bröt det riktigt för mig. Då vågade jag äntligen släppa på alla känslor vilket gjorde att jag blev ännu deppigare. Det är svårt att förklara - men sålänge jag inte behöver dela med mig av mina känslor, så klarar jag att hålla skenet uppe, men när det väl kommer ut, då brister allt och masken jag förut kunde hålla är som borta. Iallafall har mitt mående påverkat min bloggning här endel, så ifall det blir mindre updates eller så, då beror det troligen på att jag helt enkelt inte orkar med det längre...

Annars har dagen idag rullat på. Vaknade vid halv 6 av en hemsk mardröm som handlade om ett H&M som låg i ett höghus blev rånat och jag och mina vänner satt i huset mitt emot och såg allt. Seda började rånaren släppa en massa smädbarn från fönstret och ja. det var superhemskt. Iallafall så sa han att nästa rån skulle bli i det huset vi befan oss i så vi var tvugna att sticka där ifrån. Typ sedan vaknade, helt skräckslagen och eftersom det bara var 30 minuter kvar innan jag skulle upp, så tyckte jag inte det var lönt att gå och lägga mig. Dock lyckades jag somna iallafall om vaknar en timme senare. Det blev till att fixa sig snaaaabbt och sedan for jag in till solan - köpte en varm och nybakad thorbulle att ha innan träningen och gick sedan till turismlektionen. Jag han ändå inte redovisa så det var meningslöst att vara där (dessutom har jag bestämt mig för att gör aom presentationen). Men men, Sedan åkte jag in och tränade ett underbart pass på SATS. Riktigt härligt var det vill jag lova och sedan for jag tillbaka till skolan för att skriva prov i aktekunskap. Ja, det ska vi inte prata om hur det gick, fy f*n vad svårt! Sedan var det bara att sätta sig på busen igen och åka tillbaka till Malmö och mammas jobb där det blev att spendera lite tid innan vi stack ut och letade presenter till pappa.... En tur till burlöv blev det också och jag fick en BH och en tunika av mamma för att jag var så nere och ledsen idag. TACK♥ Vid lite över 18.00 var vi hemma och satte då igång med maten och städning och nu blir det lite slappande resterande av kvällen. Det förtjärnar man efter en lååång dag!

Har ni haft en bra dag idag?!

Det man minst vill höra...

Jag kämpar ju med att få bukt på mitt godissug och vad man INTE vill då är att pappa ska komma ner efter att man har ätit en bastant middag (pytt i panna med rödbetor och sallad) och berätta att han och brosan ska ner till affären för att handla något gott inför fotbollen ikväll. Det skrek till innom mig men jag bestämde mig för att följa med ändå... Jag köpte med mig lite barer som allti är bra att ha hemma (även om pappa inte uppskattade sorten - men jag byter ju faktiskt inte ut mat mot dem utan tar dem som ett kompliment) och sedan cola fick följa med mig hem, men då var frågan... Vad skulle jag ha för "gott" ikväll som inte tiggade igång sockersuget? Ett paket oreos fick följa med hem, men dem ska jag inte öppna idag (eller ev. ta måttligt med kakor) men det är alltid bra att ha hemma (dock kan jag inte bestämma om de räknas som godis/och inte inta-kategori eller som smaksatt riskake-/knäcke-bättre val-kategori.. vad hade ni räknat det som?!) annars köpte jag en förpakning kanelknäcke som jag kan mumsa på och jag vet att jag har riskakor hemma. Är ganska stolt över mig själv vill jag meddela, trots att det känns hårt att gott emot ett mörk choklad eller glass! (inte för att jag har sug eller något sådan efter det utan mest för att jag hade chansen och för att det är såååå gott!)

Dietistens åsikter

Jag läste nyss en tjejs blogg som jag följer, där hon hade postat en massa svar hon fått från sin dietist. Det slog mig då hur mycket jag tror detta kan hjälpa. jag har ofta svårt att trå på folk som säger att man bär äta si eller så - då det känns som om de ändrar rekomendationerna bara för att jag ska gå upp i vikt. Detta gör att jag aldrig får förtroende för dme jag pratar med och detta i kombination med att jag har extremt svårt att öppna mig gör att jag aldrig vågar lite på någon. Men nu när jag kämpar för att förändra, sakta men säker möjligtvis men ändå förändra min tillvaro - så känner jag ändå att jag litar på det jag läste hos henne. En annan anledningen till att jag litar på just detta är (förutom att jag litar på tjejen och jag vet hur mycket hon kämpar!) så lutar jag på det dietisten sa eftersom hon inte var extrem/övervägande av något av hållen. Dietisten hade bra åsikter och påpekade ofta proteindelen som är grymt viktigt, speciellt när man tränar! Sedan var det inte så att hon bara tyckte man skulle använda standardprodukter och liksom var emot allt som var "lättare" utan hon hade sunda och bra alternativ som verkligen verkade sanna. Tack för den lärdomen♥ Nu är jag en del viktig fakta rikare och det kommer hjälpa på den låååååååååååååååånga vägen mot friskhet!

Tidigare inlägg
RSS 2.0