Stockholm Halvmarathon

 
 
 
 
Det är en väldig tur att jag inte är långsint.
I lördags skulle jag aldrig mer ställa upp i en halvmara igen. Idag har jag köpt startplats till Stockholm Halvmarathon den 14 september. Kanske hinner jag träna lite mer inför den än jag gjorde inför varvet i lördags? Om inte: Då vet jag iallafall att jag kan göra det på vilja. Förhoppningsvis har jag iallafall en mindre motgång att se fram emot - värmebölja från helvetet. Annars så vet jag att jag klarar det med.

No Pain No Gain

 
 
Idag vaknar jag upp med smärta i båda fötterna och en gångstil som inte är helt acceptabel. Inte helt oväntat med tanke på gårdagen dock, men förutom det känner jag mig oförskämt pigg i kroppen (tack!). Det blir vila.vila.vila och voltaren idag och förhoppningsvis lägger sig smärtan till imorgon (hoppas kan man ju....). Hela denna dagen ska istället spenderas på jobb - så jag behöver ju inte fundera på hur jag ska kunna sysselsätta mig iallafall.

Göteborgsvarvet 2013

 
 
Och så var varvet 2013 avklarat.
Helt klart bland det värsta jag har gjort. Det var varmt. Kvavt. Kvalmigt. Regn. Hagel. Helt enkelt väldigt väldigt oklart väder. Mina fötter och knän gav upp efter 7 km, men mentalt sätt kändes sträckan inte så farligt lång. Extra peppning fick jag vid 17-18 km och det behövdes!
Nu är jag helt.helt.helt slut. Ont i benen. Ont i kroppen. Men det blir middag med mamma och pappa innan dom åker hem iallafall.
 
 

Göteborgsvarvet 2013

 
Då var det dags.
Lördagen den 18 Maj 2013.
Solen skiner och det är redan ruskigt varmt ute. Prognossen säger 26 grader i eftermiddag. Alldeles perfekt ju - om det inte var för att det var Göteborgsvarvet idag. Hur varmt kommer inte det att bli när man ska springa 21 km? Som om inte resten var mentalt jobbigt med tanke på hur mycket (lite) löpning jag tränat sedan oktober. Det är inget att hänga i granen och sen kom ju fotskadan in där också och ställde till det rejält. Det är mycket som har hänt som inte har ingick i mina planeringar för iår. Men idag finns det inget att göra åt det. Idag är det bara att starta och ta loppet som det kommer. 21 km är ju inte SÅ lång (läs: omöjlig distans) utan något jag gjort många gånger förr. Men det är hela "tävlingsgrejen" ... Det är för att jag inte vet hur foten ska bete sig... Det är för att jag inte vet hur jag ska reagera på värmen... som bidrar med fjärilar i magen. Nej, nu finns det ingen annan väg att gå än att köra. Bara köra.
 
Någon av er som ska springa idag?
Eller komma och kolla?
 
 
 
 
Förövrigt har jag världens finaste vänner
som peppar till 1000
när jag tvivlar kraftigt på mig själv.
 
 
Någon som sa att det skulle bli varmt?

Nervös

Literally for now, figuratively later!
 
 
Jag är äckligt nervös inför imorgon...
Jag vet egentligen inte varför... Jag har ju sprungit denna distansen 100 ggr för. MEN ändå så krampar det i magen när jag tänker på loppet imorgon. Enda som känns positivt med det just nu är att mamma och pappa kommer ikväll! MYS ♥

Löpartankar inför Varvet

 

En vecka exakt till "Jippot" Göteborgvarvet. Något jag verkligen hade/har längtat efter sedan anmälan för snart ett år sedan. Under hösten flöt det så väldigt bra med löpningenoch det var min huvudsakliga träningsform, men så kom oktober - kylan, regnet - och löpning lades på hyllan. Helt (om man bortser från 5 lugna km på julafons eftermiddag tillsammans med pappa). Så var det fram till 1 April då jag hade satt min absolut sista startdag för att börja träna inför varvet. 1,5 månader hade ändå gått ok om jag kört på som jag brukar när jag bestämmer mig för något. Det blev väl 1 tur på milen, en eller två 5:or, en lugn 8:a ute i solen och sedan 21 km på bandet samt de jävliga 14 när foten gav upp. Något som inte helt ingick i planeringen om jag ska vara ärlig. Sedan det hände för tre veckor har det blivit en luuuuuugn luuuuugn mil ute i solen, mest för att testa foten. Thats it. Kul.
Bra uppladdning inför varvet vi har där. Jag är inte bitter alls. Inte alls. Jag som för en gång skull hade bestämt mig att träna inför detta varvet och försöka få en bra tid (ur mina mått sett då) eller iallafall klå pappa. Men man kommer ju inte precis långt med 5-6 ynka runder i benen. SEGAST.


Istället har jag bestämt mig för att:
Sålänge jag INTE har ont i foten så ska jag starta (såklart). Jag ska se det som en kul grej (jag vet ju att jag kan springa långt - 2 mil tog jag ju flera gånger i veckan i höstas). Jag är bitter att det är som det är nu - ja, MEN jag kan inte göra något åt det.
Jag får helt enkelt satsa på nästa år - det kommer ju fler varv. Att försöka få in någon löpning nu (längre sträckor då) är ingen ide - bättre att spara foten från den belastningen.
Det är trots allt kul att vara med i hela löparfesten - även om man får ta det i snigelfart.
Och det är ju inte så att jag inte kan göra något. Det är ju bara löpningen som är känslig. Allt annat funkar ju bra. Så det kunde ju varit värre. Om man nu vill hitta något mer positivt i allt detta.

 
Och med det sagt ska jag packa väskan och bege mig till Gibraltargatan för ett lyftarpass i Crossfit. En timme av teknikträning inför kommande WOD'S. Väldigt bra och troligen väldigt använbart inför framtiden. Om jag minns rätt står Clean and Jeark's på schemat för dagen och till hjälp har vi bl.a. en av sveriges ledande tjejer i olympiska lyft. Det kan bli bra detta. Sen är det ännu en kväll på CK. Gårdagen var inte en av de smidigaste kvällarna jag varit med om och jag var helt slut när jag väl kom hem efter 01 inatt. Jag hoppas lördagskvällen blir lite bättre trots allt.

 

Någon av er som ska springa varvet?


"Hard Rock Cafe"


bloglovin
Efter  varvet i lördags for vi hem illa kvikt och sedan mötte M, L och jag upp mamma och pappa som redan börjat festa till det på Hard rock café på Avenyn. Där blev det fet natco-tallrik till förrätt och sedan grymma burgare och vi åt till vi sprack, men jag lovar, fy fan vad gott det var

Efteråt drog vi till liseberg och promenerade där innan kvällen avslutades hemma med en skål popcorn och läsk kring 01.00. I like it


1. Mamma missuppfattade detta med att titta in i kameran (det var INTE första gången!)
2. trött
3. me
4. Foood
5. Någon var skakig på handen visst!?

Upplopp.


Göteborgsvarvet 2011, run,run,run.

STARTEN gick för oss. Samma sekund kom pappa in i mål efter att ha sprungit hela varvet [GRATTIS till tiden], men jag hade 2,1 mil framför mig och jag skulle förbi dem. Jag skulle igenom, så var det bara. Dock började det kännas jobbigt ganska snabbt. Jag är inte van att springa på asfalt. Jag är inte van att sova så lite som jag gjort den senaste tiden. Jag är inte van vid att skulla springa så långt, att ta tidspress.. det var mycket som var ovant.

Jag har på något sätt lyckats stänga av det mesta runt om mig. När pappa frågar mig vad jag tyckte om vägen i majorna, efter slottskogen precis är det blankt, jag minns inget. Jag hade mitt fokus. Upp på första bron och jag fick en rejäl pulshöjade, kom in fel med andningen och tänkte helt ärligt - "f*i*t*t*a nu är det kört" Men jag lyckades trots allt få ner pulsen igen, lycka på det och kunde fortsätta springa.

Lindholmen på Hisingen var som Västra hamnen i Malmö, asfint... men långt. Jag bara längtade efter att få kmma yill Frihamnen, det var de enda som stod i mitt huvud. Hela rundan på Lindholmen var sicksack och blåst men ändå mycket fint, dock längre än jag trodde.... det tog aldrig slut!

Efter en lång runda, då jag börjat inse att jag skulle fixa Frihamnen innan repet drogs blev jag lugnare men samtidigt helt  extas.. var det kanske tröttheten istället som skulle sätta stopp? Eller vänta, så trött var jag ju inte. jag var mest trött med att pappa mig mentalt och visst var benen stumma och hårda, men det kändes inte omöjligt.

Bron kom jag var överlycklig, fick en massa ny energi upp på Götaälvsbron, trots att det var uppför, sen gick det ännu lättare nerför... in förbi nordstan, det fortsatte lätt... upp kring kungsportsplatsen och avenyn. Slutet av avenyn var hårt, men efter att vi hade vänt och sedan kunde springa nerför avenyn igen lättade det. Nu var det inte så långt kvar till Slottskogen. 5-6 km, det skulle jag klara. Jag kopplade än en gång på aotupiloten när jag sprang... Kring Linne blev det jobbigt igen, eller nej, kring övre husaregatan blev det jobbigt igen, men det var inte långt kvar och jag var stenbestämd om att jag INTE skulle börja gå. Kilometrarna passerade. 19 km skylten kom, likaså 20 och sedan blev det en jävla backe. Jag svor lite för mig själv. Det var trångt och olika kompisgäng gick i rad och tog upp hela vägen... efter bron var man inne i slottskogen och då var energin där. jag var glaaaad. jag skulle klara det.

In på arenan hade jag oförskämt med energi!
Såg mamma och pappa, spurtade in  mål och jag lovar, jag var så lycklig när jag insåg att jag klarade på en tid jag var nöjd med. Det var't inte alls tre timmar och sista personen in som jafe hade trott. Nej, ostället var den en tid jag absolut kan känna mig nöjd med under omständigheterna. Jag behövde nästan gråta lite. nästan.. Jag var sååå glad, så glad, så glad! Trött, hade ont i kroppen (mina ben är inte vana vid att springa på asfalt kan jag lova) men lyckligare än någonsin! JAG hade just - helt oförberedd sprungit imål på Göteborgvarvet på en helt ok tid, "bara sådär. IBLAND ÄR LIVET FAN UNDERBART

Start.


Nervös, peppad & laddad till tusen...♛

Göteborgsvarvet 2011 - del 2.

Kring 11 möte jag upp mamma och pappa på Drottningtorget. Vi tog vagnen till slottis där pappa fick sitt startbevis [han startade redan omkring 15-20 minuter efter "elitgruppen", nämligen i team Guld, så vi behövde vara där tidigt. Vi tog en runda på messan, shoppade lite bars och annat och la oss i gräset och snackade. Vi har trots allt inte sets på över en månad, så det var lite mysigt att få träffas, prata och bara ha det mysigt tillsammans. Iallafall, pappa började förbereda sig och jag var där asnervös. Vi såg starten och herre min jävel vad de sprang. "De är inte människor, de är kenyaner" var det klockrenaste på hela dagen. En timme efter start kom dom imål. Snacka om fort. Ångest ja, för det var ju fortfarande ett tag tills att det var min tur att starta.
Första starten gick 13.30
Pappa startade 13.53
Min start var 15.53

Ja, ni förstår vilken ångest när man ser folk komma i mål och man vet att man har ett par timmar innan man själv får starta. Iallafall, M kom med våra startbevis, vi började ladda och gick till vårt startplats. NERVÖS? Oh ja, det kan ni ge er fan på att jag var. Jag hade en miljon ursäkter till att inte springa, amtidigt som jag bara ville ta mig i mål, no matter what. Mitt stora problem var fortfarande Frihamnen. jag var så rädd att inte lyckas passera där innan dom drog repet. DET var min storsta rädsla. ALLT fokus låg på att passera Frihamnen. I bakhuvudet hade jag att jag faktiskt lyckades "bara sådär" på måndagen... Men det hjälpte inte mycket. JAG VAR NERVÖS. RÄDD. OROLIG. FOKUSERAD. Bara jag kom förbi Frihamnen. DET VAR MÅLET.

Uppladdning.


Göteborgsvarvet 2011

GODMORGON SÖNDAG!
Igår gjortde jag något jag länge pratat om att jag VILLE göra efter att år efter år sett pappa göra det, men som alltid varit långt borta från då jag varken kunnat springa eller något. Då jag missade anmälningstiden inför detta år så la jag därför drömmen på hyllan och satsade på milenrundan när det gällde löpning. I söndags kom ämnet "Göteborgsvarvet 2011" upp på jobb och efter en lååååång crazy dags arbete så utbriset en av mina kollegor på vägen hem att hon faktiskt har en biljett över som hon fått av en kompis som inte kunnat delta. Jag tackade ja till biljetten och gick hem med ne blandad känsla av oro, ånget och glädje.

Måndagen kom och jag som absolut inte alls var förberedd inför att springa 2,1 mil på lördagen stack till gymmet och där avverkade jag 2,1 mils löpning på bandet. Lite sådär oförskämt lätt trots allt och nu fick jag ännu mer ånget - tänk om det är såååå mycket lättare att springa på bandet än i verkligheten. Vi skulle nämligen starta i näst sista startggruppen och min rädlsa var att inte nå fram till Frihamnen innan "repet" drogs och alla bakom detta rep fick bryta.

Oron fortsatte att prägla veckan tillsammans med skola och jogg. SÄMSTA UPPLADDNINGEN VERKLIGEN. Hela veckan arbetade jag stägningspassen på jobb, så jag var hemma kring 01.00 varje kväll och då skulle det käkas innan jag gick och la mig, samma sak på fredagskvällen, dagen innan loppet. Dessutom har jag inneboende. Någon som sa att sömn var viktigt?

Närmare tre-fyra somnade jag natten till lördagen. Jag var helt uppspelt fårn jobb då det varit kaos, semma efter ett, skulle äta och sedan snarkade Marcus som f*a*n, så sömnen var bristfällig. 9.30 får jag sms från pappa [jag fortfarande sovandes - jag som aldrig sover länge] och då kastade jag mig upp ur sängen. Drack många många stora koppar kaffe & energidryck, tryckte ner frukost och begav mig till Drottningstorget för att möta upp mamma och pappa klockan 11. Om jag kände mig oförberedd? OH JA. Det kan ni ge er på!

forts. följer

Run bitch run.

Jag är så stolt över mig själv!

Hela historien kommer sen ♥


❥FUCKING DAMN PROUD!

RSS 2.0