Rebecca

STARTEN gick för oss. Samma sekund kom pappa in i mål efter att ha sprungit hela varvet [GRATTIS till tiden], men jag hade 2,1 mil framför mig och jag skulle förbi dem. Jag skulle igenom, så var det bara. Dock började det kännas jobbigt ganska snabbt. Jag är inte van att springa på asfalt. Jag är inte van att sova så lite som jag gjort den senaste tiden. Jag är inte van vid att skulla springa så långt, att ta tidspress.. det var mycket som var ovant.

Jag har på något sätt lyckats stänga av det mesta runt om mig. När pappa frågar mig vad jag tyckte om vägen i majorna, efter slottskogen precis är det blankt, jag minns inget. Jag hade mitt fokus. Upp på första bron och jag fick en rejäl pulshöjade, kom in fel med andningen och tänkte helt ärligt - "f*i*t*t*a nu är det kört" Men jag lyckades trots allt få ner pulsen igen, lycka på det och kunde fortsätta springa.

Lindholmen på Hisingen var som Västra hamnen i Malmö, asfint... men långt. Jag bara längtade efter att få kmma yill Frihamnen, det var de enda som stod i mitt huvud. Hela rundan på Lindholmen var sicksack och blåst men ändå mycket fint, dock längre än jag trodde.... det tog aldrig slut!

Efter en lång runda, då jag börjat inse att jag skulle fixa Frihamnen innan repet drogs blev jag lugnare men samtidigt helt  extas.. var det kanske tröttheten istället som skulle sätta stopp? Eller vänta, så trött var jag ju inte. jag var mest trött med att pappa mig mentalt och visst var benen stumma och hårda, men det kändes inte omöjligt.

Bron kom jag var överlycklig, fick en massa ny energi upp på Götaälvsbron, trots att det var uppför, sen gick det ännu lättare nerför... in förbi nordstan, det fortsatte lätt... upp kring kungsportsplatsen och avenyn. Slutet av avenyn var hårt, men efter att vi hade vänt och sedan kunde springa nerför avenyn igen lättade det. Nu var det inte så långt kvar till Slottskogen. 5-6 km, det skulle jag klara. Jag kopplade än en gång på aotupiloten när jag sprang... Kring Linne blev det jobbigt igen, eller nej, kring övre husaregatan blev det jobbigt igen, men det var inte långt kvar och jag var stenbestämd om att jag INTE skulle börja gå. Kilometrarna passerade. 19 km skylten kom, likaså 20 och sedan blev det en jävla backe. Jag svor lite för mig själv. Det var trångt och olika kompisgäng gick i rad och tog upp hela vägen... efter bron var man inne i slottskogen och då var energin där. jag var glaaaad. jag skulle klara det.

In på arenan hade jag oförskämt med energi!
Såg mamma och pappa, spurtade in  mål och jag lovar, jag var så lycklig när jag insåg att jag klarade på en tid jag var nöjd med. Det var't inte alls tre timmar och sista personen in som jafe hade trott. Nej, ostället var den en tid jag absolut kan känna mig nöjd med under omständigheterna. Jag behövde nästan gråta lite. nästan.. Jag var sååå glad, så glad, så glad! Trött, hade ont i kroppen (mina ben är inte vana vid att springa på asfalt kan jag lova) men lyckligare än någonsin! JAG hade just - helt oförberedd sprungit imål på Göteborgvarvet på en helt ok tid, "bara sådär. IBLAND ÄR LIVET FAN UNDERBART

Kring 11 möte jag upp mamma och pappa på Drottningtorget. Vi tog vagnen till slottis där pappa fick sitt startbevis [han startade redan omkring 15-20 minuter efter "elitgruppen", nämligen i team Guld, så vi behövde vara där tidigt. Vi tog en runda på messan, shoppade lite bars och annat och la oss i gräset och snackade. Vi har trots allt inte sets på över en månad, så det var lite mysigt att få träffas, prata och bara ha det mysigt tillsammans. Iallafall, pappa började förbereda sig och jag var där asnervös. Vi såg starten och herre min jävel vad de sprang. "De är inte människor, de är kenyaner" var det klockrenaste på hela dagen. En timme efter start kom dom imål. Snacka om fort. Ångest ja, för det var ju fortfarande ett tag tills att det var min tur att starta.
Första starten gick 13.30
Pappa startade 13.53
Min start var 15.53
Ja, ni förstår vilken ångest när man ser folk komma i mål och man vet att man har ett par timmar innan man själv får starta. Iallafall, M kom med våra startbevis, vi började ladda och gick till vårt startplats. NERVÖS? Oh ja, det kan ni ge er fan på att jag var. Jag hade en miljon ursäkter till att inte springa, amtidigt som jag bara ville ta mig i mål, no matter what. Mitt stora problem var fortfarande Frihamnen. jag var så rädd att inte lyckas passera där innan dom drog repet. DET var min storsta rädsla. ALLT fokus låg på att passera Frihamnen. I bakhuvudet hade jag att jag faktiskt lyckades "bara sådär" på måndagen... Men det hjälpte inte mycket. JAG VAR NERVÖS. RÄDD. OROLIG. FOKUSERAD. Bara jag kom förbi Frihamnen. DET VAR MÅLET.

GODMORGON SÖNDAG!
Igår gjortde jag något jag länge pratat om att jag VILLE göra efter att år efter år sett pappa göra det, men som alltid varit långt borta från då jag varken kunnat springa eller något. Då jag missade anmälningstiden inför detta år så la jag därför drömmen på hyllan och satsade på milenrundan när det gällde löpning. I söndags kom ämnet "Göteborgsvarvet 2011" upp på jobb och efter en lååååång crazy dags arbete så utbriset en av mina kollegor på vägen hem att hon faktiskt har en biljett över som hon fått av en kompis som inte kunnat delta. Jag tackade ja till biljetten och gick hem med ne blandad känsla av oro, ånget och glädje.

Måndagen kom och jag som absolut inte alls var förberedd inför att springa 2,1 mil på lördagen stack till gymmet och där avverkade jag 2,1 mils löpning på bandet. Lite sådär oförskämt lätt trots allt och nu fick jag ännu mer ånget - tänk om det är såååå mycket lättare att springa på bandet än i verkligheten. Vi skulle nämligen starta i näst sista startggruppen och min rädlsa var att inte nå fram till Frihamnen innan "repet" drogs och alla bakom detta rep fick bryta.

Oron fortsatte att prägla veckan tillsammans med skola och jogg. SÄMSTA UPPLADDNINGEN VERKLIGEN. Hela veckan arbetade jag stägningspassen på jobb, så jag var hemma kring 01.00 varje kväll och då skulle det käkas innan jag gick och la mig, samma sak på fredagskvällen, dagen innan loppet. Dessutom har jag inneboende. Någon som sa att sömn var viktigt?

Närmare tre-fyra somnade jag natten till lördagen. Jag var helt uppspelt fårn jobb då det varit kaos, semma efter ett, skulle äta och sedan snarkade Marcus som f*a*n, så sömnen var bristfällig. 9.30 får jag sms från pappa [jag fortfarande sovandes - jag som aldrig sover länge] och då kastade jag mig upp ur sängen. Drack många många stora koppar kaffe & energidryck, tryckte ner frukost och begav mig till Drottningstorget för att möta upp mamma och pappa klockan 11. Om jag kände mig oförberedd? OH JA. Det kan ni ge er på!

Jag är så stolt över mig själv!

Hela historien kommer sen ♥