Rebecca

 

 

 

Hej!

Min träning nu skiljer sig väldigt mycket från förr. Innan var jag väldigt fast på Crosstrainern och om jag hade "tur" så blev det lite styrka efteråt. Väldigt enformigt helt enkelt.

I december var jag med i en tävling på gymmet där det handlade om att träna så mycket som möjligt. Det fanns ett specifikt poängsystem och detta gjorde att man fick en väldig variation på passen. I dagsläget försöker jag kombinera spinning, konditionsträning, styrka och TRX med lugnare former som Yoga och Body Control. Det funkar väldigt bra och jag har fått en betydligt bättre bredd på min träning. Det nda jag saknar nu är löpningen ... men den kommer väl.

 

♥Rebecca

 

 

Jag antar att det är lika bra att ta upp detta, även om det verkligen tar emot av många anlednigar (dock är jag glad att ni frågar när ni undrar!). Det är alltid jobbigt att skriva om. Det som är absolut tråkigast när man en gång har varit sjuk (okej, absolut tråkigast är kanske en överdrift - inte så att det var guld och gröna skogar är man är sjuk heller, men efter tillfrisknandet) är den stämplen som lätt hänger kvar på en. Det har alltid varit en av mina största rädslor, att aldrig bli sedd för mig, utan att anorexi-stämplen alltid kom att ligga kvar, gömd där bakom allt - gömd bakom alla val, alla tankar, alla åsikter - vilket också är en av anledningarna till att jag i 99% av fallen, väljer att aldrig berätta om det som varit. Sen har jag ju fruktansvärt svårt att lita fullt ut på folk, vilket såklart också är en bidragande orsak (host host, det finns en anledning varför det aldrig fungerat med terapi för mig! HAHA)

Men okej, jag antar att ni är endel som redan vet om det och om det kan hjälpa någon så är det värt det 100%. Just nu mår jag bra - förmodligen (inte ens förmodligen, utan ABSOLUT) bättre än någonsin. Det känns bara så stört när jag tänker på hur långt nere i skiten jag var och hur många år jag lagt på det, lagt på att förstöra relationer, lagt på att såra mina nära och på att hata mig själv. Till vilken nytta liksom?

Anledningen till att jag mår så pass bra som jag gör idag tror att det är en kombination av att jag helt enkelt har mognat, lärt mig acceptera mig själv, att jag har märkt att jag inte blir värderad efter min vikt, lärt mig acceptera mitt kontrollbehov. Jag jobbar även på att acceptera att allt jag gör - inte måste vara perfekt. Det är OK att "misslyckas".  Det faktum att jag kan och orkar träna på som en galning utan att kroppen brakar ihop (vilket ju är det jag älskar att göra) och mitt jobb (gymmet) - där det är väldigt tydligt bland alla, att det inte är en smal kropp som eftersträvas, utan istället att det är en stark kropp som orkar mycket som ska uppmärksammas och detta har absolut hjälp till att boosta mig. Även det faktum att jag nu kan träna på sig jag vill - utan att bli ifrågasatt har varit en stor energiboost. Jag slipper känna ångesten för att folk ska lägga sig i min träning (vilket tog så otroligt mycket energi från mig) och jag får nu istället ofta höra om hur min träning inspirerar andra. Nu kan jag istället njuta fullt ut av timmarna på gymmet. Jag har hittat vänner med samma träningsintresse och som får samma kick som mig av gymmet. Träning för mig är inte bara träning - utan det är en möjlighet att dela ett intresse med mina vänner, träffa folk, ha kul, skratta, utmana sina begränsningar, testa på nya saker . . . .

 

Jag har under hela min tonårsperiod varit in och ut i behandlingar - utan någon vidare framgång. Livet har legat på is och dagarna var fyllda av ångest. Idag har jag insett att jag inte var redo för hjälpen och att det förmodligen var anledningen till att jag aldrig tog mig frammåt tillräkligt mycket. Är du inte redo att ändra något i ditt liv - så kommer du aldrig lyckas. Man måste vilja för att kunna - men vill du, då kan du bestiga berg. Även om jag sakta blev bättre var jag fortfarande långt ifrån frisk har jag nu insett. Min slutgiltiga vändning kan jag absolut tycka kom i samband med att jag flyttade till New York förra året. Det var då jag äntligen släppte det sista. Jag la allt det gamla på hyllan. Jag fick miljöombyte, kom bort från det vanliga livet, upplevde något jag aldrig kunnat drömma om - jag började helt enkelt leva ett helt annat liv.

 

Idag kretsar mycket i mitt liv kring träning - men för att jag fullkomligt älskar det. Jag är aldrig så lycklig som i samband med gymmet. Visst kan jag fortfarande blir skitsur om ett spinningpass (tex) går dåligt eller om jag inte får gjort det jag ska - men det är inte så långvarit. Min träning handlar inte bara om att mata på i samma gamla spår, utan att utmana och testa nya träningsformer. De senaste månaderna har jag testat träningsformer jag aldrig trodde jag ens skulle försöka mig på. Jag fortsätter att kämpa på med Yogan, trots att jag är ovig som en elefant. Jag kör på med Body Balance, trots att jag inte har någon ro i kroppen. Jag matar på med TRX - även om det ibland känns jobbigt för att det är styrka i grupp. Jag kör på med Core-träning, fast att det känns som en lek. Jag ska äntligen testa Crossfit - något jag velat i över ett år men aldrig vågat. Jag kör med andra ord på med träningsformer - som jag för ett år sedan, aldrig ens skulle acceptera som träning.

 

2005 - långt från lycklig. Laget på lager fick en ny betydelse...

2008 - Lager på lager fortsatte. Lika så oversize.