Acceptans

Jag fick en fråga jag bara känner att jag måste försöka ge ett vettigt svar på - då jag vet hur fruktansvärt jobbigt och energikrävande det är att vara i den situationen.
 
Rebecka! Hoppas du har en härlig helg. Blir alltid så avundsjuk på ditt liv och dess möjlighet att få träna så mycket och så varierat. Du verkar ha hittat en så naturlig balans i hur du lever med din träning. Gick det smidigt för dig? Jag tycker själv det är så svårt att ställa om från att träna "ätstört" till att träna för att det är underbart. Och det är så energikrävande att behöva motivera för andra (och sig själv) varför träningen är så viktig, även för oss som varit sjuka och tränat av fel anledningar. Människor måste ju få en andra chans, i mina ögon, men just med träning är det svårt. Ja, inte för att jag har rätt att kräva någonting av dig, men ett inlägg med dina tankar om saken hade varit väldigt spännande.

Kram och tack för en fin blogg!
Katarina
 

Att få träningen accepterad när man varit i osunda banor är allt annan än lätt. Det ifrågasätts hit och dit och åsikterna från andra är många. I grund och botten är det bara ett tecken på att dom bryr sig, men det är otroligt jobbigt och ibland kanske oron går för långt. Ibland måste man våga släppa på spärrarna, även som anhörig (under förutsättning att man såklart kommit ur sjukdomen). Träning har alltid varit en stor del av mitt liv, innan var det dansen och nu är det gymmet. När jag fick sluta dansa i 14-årsåldern var det något av det hemskaste jag varit med om. Det var fruktansvärt. Dansen hade länge varit en del av mig och mitt liv och jag bodde istortsätt på dansskolan. Helt plötsligt var det borta. Den tryggheten fanns inte längre där. Den glädjen försvann.
 
Jag tränade inget på 4 år. I samband med att SATS öppnade ett nytt träningscenter i januari 2009, på Entré i Malmö var jag och min vän där på invigningen. Det var första gången jag rörde på mig sedan mitt träningförbud. Den känslan var bland det bästa jag upplevt. Sådana endorfiner. I samband med detta fick jag äntligen börja träna lite lungt igen. Men jag är och har alltid varit en "allt eller inget"-person. "Balans" finns inte i min värld. Bestämmer jag mig för något går jag in för det till 100 %. I början var mig träning grymt enformig, under lång tid faktiskt. Men jag nådde en punkt, i samband med NYC då jag verkligen ville förändra mitt liv. Det var första gången jag ville och vågade satsa 100 % och det var också då jag lyckades. Man kan gå i en bubbla och tro att man vill förändra sin situation - men det är inte förren man verkligen, innerst inne vill lyckas och är beredd att möta kampen, som man faktiskt kommer att göra det.
 
Jag tror jag har haft tur. Mina föräldrar vet hur otroligt viktig träningen är för mig och dom har alltid gjort sitt bästa för att det är dit jag ska komma och för att det är det jag ska kunna göra. Visst var det mycket kontroll från deras sida i starten (inte så konstigt), men jag var fortfarande väldigt tunn i kroppen när jag fick börja besöka gymmet. Tanken var att jag skulle gå på Yoga och Pilates och de lugnare träningsformerna - men alla som känner mig vet ju hur hispig och hyper jag är, det gick alltså inte sådär jättebra. Jag kan inte slappna av i kroppen på det sättet (just därför som jag jobbar så hårt med att få in det i min träningsrutin nu). Jag tror dom insåg ganska tidigt hur mycket positivt träningen gör för mig och sålänge jag inte gick ner i vikt var det okej.
 
Jag har under lång tid tränat väldigt mycket, min familj och mina vänner vet att det är en otroligt viktig del av min vardag. Jag lyckades, trots min träningsmängd ta mig upp en bra bit i vikt, ta mig förbi den kritiska normalvikts-gränsen och dessutom få marginal till den. Jag ändrade mitt tankesätt och insåg att det är en stark kropp jag vill ha. En kropp som orkar den träningsmängd jag vill ge den och som har energi genom passen. Pga. mitt jobb har det blivit väldigt natutrligt att jag testat många olika träningsformer och jag har insett att variation är det bästa för att stärka hela kroppen. Det tog lång tid innan jag lyckades började med detta, men idag blandar jag Crossfit, Yoga, Styrketräning, TRX, Core-pass, Kondition, Body Balance, Kettlebells, Funktionell träning, löparintervaller (tabatha) och Body Control i en härlig blandning, allt för att ge hela kroppen variation. Det enda jag saknar nu är långdistanslöpningen men den kommer förhoppningsvis.
 
Jag är otroligt lycklig över att jag idag inte måste försvara min träning och över att den accepteras. Det är en stor del av mig och så vill jag att det ska fortsätta att vara.
Mitt råd till dig är; Ge det tid. Det TAR tid. Men det är värt det. 

Kommentarer
Postat av: Louise

Riktigt bra skrivet! Många tankar väcktes :)

2013-02-17 @ 22:50:42
Postat av: Mamma

Kanon Beccan det var precis så det var! Du är duktig på att återberätta. Och du har kämpat på bra, skönt att vi är förbi detta. Kram

Svar: Puss & kram - skumbanan
rebeccacecilia.blogg.se

2013-02-18 @ 07:50:25
Postat av: Lotta

Du är grym! Bra skrivet :-)

2013-02-18 @ 09:26:12
URL: http://iamcharlotte.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentera här!

Trackback
RSS 2.0